Ett blåbär i skogen

Ni vet, ögonblicket när väckarklockan ringer. Just då är man fylld av sömnens behag, förväntningarna inför dagen ligger och lurar lite smått, och man är i valet och kvalet. För mig så är behovet av sömn stort, jag skulle kunna säga att sova ligger högt på min "nöjeslista". Just i det ögonblicket när man väcks och känner att; "Nej FY, jag bara måste få sova lite till.." Det ögonblicket då man kan välja att antingen försova sig eller att hoppa upp ur sängen med ett leende på läpparna. Ett halvår var det sömngångarn i mig som regerade, men nu händer det nästan aldrig längre. Nu är det jag som glatt leende skuttar ur sängen om mornarna, tidigt som sent. Nåväl, man ska väl inte överdriva, men faktum är ju att det ofta är så. Att man måste skutta upp för att klara av det. Man kan ju sedan njuta som bara den, de få gånger man faktiskt får sovmorgon! Vilka jag föredrar att dela med någon. Är det inte mysigt att vakna, sträcka på sig och finna att någon man verkligen tycker om ligger och myser i sömnens värld, sådär varm o go, precis brevid. Det är njutning. Sedan att få nöjet att väcka personen i fråga precis så man kanske skulle velat bli väckt själv, givetvis beroende på vilken person det är.

Nu ska jag strax iväg till min praktik igen, jag tror att dagen kommer gå otroooligt segt.. Men efter praktiken är det handling som gäller, sen ska jag hem till Angelica för där blir det intensiv användning av hennes råsaftscentrifug!

Vi hörs, vem vet vart jag ska sova i natt? ;)